4 bubblor (utmärkt)
"Valhall" fortsätter i gamla, beprövade spår. Den tendens som omnämndes i "Bild & Bubbla" 2-3/97 att ''seriens författare ... introducerat allt 'mognare' teman'' kan jag inte återfinna i det här albumet, snarare verkar den ha återgått till en mera ''barnslig'' nivå. I motsatsen till tidigare album som på ett eller annat sätt berörde lite ''djupare'' frågor som könsroller ("Tors brudfärd"), vänskap och tolerans ("Tor och Midgårdsormen") och kärlek och sexualitet ("Frejas smycke"), verkar sådana inte finnas i det här albumet. Detta ska inte tas som negativ kritik: En väl berättad historia kan vara bra även om den inte nödvändigtvis har ett speciellt ''budskap''.
Vad jag dock tycker är lite synd är att personerna har förlorat något i djup, och deras karaktärer blivit ganska endimensionella. Den en gång vise asakungen Oden har reducerats till en kåt och girig snuskgubbe, mottaglig för alla slags mutor så länge de är av guld. Av Lokes mångbottnade och hemlighetsfulla personlighet, det i hans person ständigt närvarande hotet mot den gudomliga världsordningen och samtidigt den enda frälsaren ur det, är det inte mycket kvar. Han har blivit en löjlig pajas som inte ens riktigt lyckas med att vara elak; till och med barnen skrattar åt honom. Gudarna Tor och Siv med sin skara av bifigurer är en vanlig, hemmatrevlig familj, som sitter ihop i en mysig hemmakväll och (troligen i brist på teve) underhåller varandra genom att berätta gamla, gulliga familjehistorier.
Den historien som berättas är hur dessa två asagudar fick sina gudomliga attribut, hammaren Mjölner respektive det gyllene håret, och dessutom varandra. Historien är inlindad i en ramberättelse, vilken dock inte tillför berättelsen särskilt mycket utom att den upprätthåller ett slags (krono)logisk ordning inom serien, vilket kanske inte känns särskilt nödvändigt med just detta sagolika material. Ramberättelsen ger dock tillfälle för ett käckt serietekniskt knep: De olika berättarrösterna identifieras genom karaktäristiska färger för deras talare.
En sista anmärkning. I den här serien, som i alla mer eller mindre ''historiska'' humorserier, finns både chansen och risken med att använda anakronismer, d.v.s. anspelningar på moderna ting och beteelser som egentligen inte hör hemma i dåtiden. (Vad sägs t.ex. om en schweizisk armé-trollkniv?) Lyckligtvis låter sig inte Peter Madsen mutas av några lättvunna poäng. Visst är bilderna ofta kryddade med roliga detaljer, båda tidsenliga (så finns det gott om medeltida runor att upptäcka) och små anakronistiska skämt (i mindre utsträckning än t.ex. i "Asterix"). Men det viktigaste är att serien faktiskt har en bärkraftig berättelse som inte är beroende av dessa. Vi får hoppas att denna bärkraft håller för alla de 18 nummer som är planerade för hela serien!
| MARTIN WEICHERT |
> Martin
Weichert,
född 1964, Göteborg.
Har fortfarande inte doktorerat.
Tyckte om filmen "Det femte elementet" mest p.g.a. de tydligt
igenkännbara elementen från serierna "John Difool" och
"Linda och Valentin".